Dagen har varit ett krig. Kändes rätt okej när jag vaknade, men dagen på jobbet blev riktigt tung. Fick gå undan flera gånger och bara andas, hade svårt att koncentrera mig och när jag kom hem var jag bara alldeles matt. Igår var det ungefär samma sak, men då hade jag rejäl mensvärk och jag brukar inte vara på topp då, så jag lät tröttheten vinna och hela kvällen passerade i nån sorts dimma och jag somnade utan att ha tränat, vilket jag hade planerat få gjort redan under förmiddagen.
Att saker inte går som planerat en dag kan jag ta. Mensvärken har jag svårt att göra något åt, det handlar hur som helst bara om en dag per månad och gör ingen skillnad. Men två dagar då tröttheten får vinna och där det bara är huvudet som säger åt kroppen att den inte orkar är inte okej. För det är så det är, det är huvudet som inte orkar. I 99 fall av 100 så fixar kroppen det, men huvudet tror annorlunda.
Idag när jag kom hem från jobbet var jag som sagt alldeles matt. Jag bestämde mig redan på väg hem att jag ska ut och springa, hur kort och sakta som helst om jag så vill, men ut ska jag. Väl hemma så kom tröttheten direkt, jag ville bara lägga mig och sova, jag började frysa och det kändes som rena tortyren att behöva ta sig ut. Men jag bestämde mig för att inte lyssna på mitt huvud utan att istället lita på min kropp som faktiskt burit mig flera hundra kilometer senaste månaderna och som spenderat hundratals timmar på yogamattan. Min kropp kan det här, den är rätt så stark och uthållig och kondition har jag.
Så ut kom jag. 7 km sprang jag på 53 minuter. Rätt bra pinnat för att vara jag, speciellt eftersom jag verkligen försökte springa sakta för att kunna säga till mig själv "Du fixar 500 meter till, 500 meter till...".
Kriget mot utmattningen, mot stressymtomen och ångesten fortsätter. Men slaget om min kropp vann jag, åtminstone idag. Träningen är inte förhandlingsbar, så är det bara.
Nu ska jag välförtjänt krypa ner i soffan under ett varmt duntäcke, dricka Pepsi Max och titta på "Criminal Minds".
Namaste.
//Jenny
Gud vad duktig du är som springer fast du kände som du gjorde!
SvaraRaderaOch vad duktig du är som springer ute!
Har ni bart på vägarna?
Här är jätte halt och spårigt och än har jag inte vågat mig ut på vägarna.
Nöjer mig med löpbandet men längtar sååå till man kan komma ut o springa!
(nästa år funderar jag dock på att köpa vinterskor med spik/dubb och byxa/tröja för utejogg.
Vad har du för kläder när du springer ute?