Blodomloppet.

Under en strålande sol och med 18 sköna plusgrader i luften begav jag mig vid halv sju ikväll till I20 i Umeå för att springa Blodomloppet. Med mig hade jag min fina vän Linnéa, kombinerad hejaklack och väskbärare.

Allt kändes bra inför loppet som skulle gå över 10 km. Målet var på förhand 65 minuter för det skulle innebära en putsning av personbästat på milen med ungefär 7-8 minuter, vilket kändes görbart men samtidigt rätt svårt. Gick det? Det får ni se längre ner.

I starten var det knökfullt och första kilometern gick säkert på 8 minuter, men det var som på sätt och vis en skön uppvärmning (någon sådan hade det inte blivit innan, förutom den raska promenaden till området, då jag blev tvungen att uppsöka en toalett innan start och kön var lång). Hade tyvärr inte hjärnan med mig innan start så jag tänkte aldrig på att slå igång Runkeeper i telefonen, så några exakta kilometertider har jag dessvärre inte. Jag tror dock att jag höll ett ganska jämnt tempo efter den där första kilometern och det kändes ruskigt bra redan från start.

Efter halva distansen kände jag mig oförskämt fräsch och jag visste då att jag hade min bästa del av loppet kvar, för jag springer jämt med negativa splits och på milen är de tre sista kilometrarna alltid mina snabbaste. Eller, de tre sista kilometrarna är alltid mina snabbaste, varesig jag springer fem eller sexton kilometer.

Kilometer 6 och 7 var stabil och sen började jag faktiskt arbeta mig upp i fältet. Jag vet att av alla de tusentals som startade så var det inte många hundra som var bakom mig, men jag tänkte att jag tar de jag kan.

Kilometer 8 och 9 gick också riktigt bra, jag hade ju vittring på målet. Kilometer 10 förenades vi med de som gick och sprang 5 km vilket gjorde det ganska svårt att ta sig fram och jag tror jag tappade lite tid där, tyvärr. Sen kom målet faktiskt snabbare än vad jag trodde så min tänkta spurt blev ungefär hälften så lång som planerad. Så går det när man inte riktigt har koll på var målet står. Och jo, självklart var målet tydligt märkt, men jag hade tunnelseende.

När jag gick i mål kändes det riktigt bra och en snabb snegling på telefonen skvallrade om en hygglig tid. Jag var inte särskilt trött, bara en aning stum i låren. Konditionen klarar mycket mer än benen just nu, det märks tydligt, men jag hoppas att mer fokus på kvalitetspass ska råda bot på den saken.

Lyckades hitta Linnéa och senare även Johan som gav mig en grattiskram. Linnéa ville inte krama mig, jag var tydligen rätt svettig. Jag hade världens studs i benen, var allmänt jätteglad och vi höll på att lämna området utan att jag ens hämtat ut min medalj.

Så, vad blev tiden då? Officiell tid 1:04:03. Med en bättre första kilometer och en mindre folktät sista kilometer kanske jag hade varit riktigt nära timmen, men helt ärligt, vem fan bryr sig? Jag slog personligt rekord med runt 9 minuter och jag känner att det finns mycket mer att hämta. Jag har dock inte bråttom,  prio ett är att hålla mig fräsch och skadefri.

Jag är sjukt stolt över mig själv, för jag har gjort det här alldeles på egen hand. Jag har gått ner över 30 kg, jag har börjat bygga upp en stark och frisk kropp som klarar att springa en hel jävla mil utan att ens kännas särskilt sliten efteråt. För jag känner mig inte sliten, inte ett dugg. Imorgon kanske jag har lite stela lår, men det kan jag få efter ett yogapass också. Jag slog ett jättepers och kommer knappt känna av det, fatta vad rolig den här träningssommaren kommer att bli!

Nä, nu ska jag sluta knattra och lägga mig. Nu när euforin har lagt sig är jag verkligen jättetrött.

Hoppas ni alla haft en fin torsdag, och är laddade inför den kommande helgen! Löparläger med Softrunners står på schemat för min del, kommer bli kungligt bra.

Namaste.

//Jenny