Torsdagen, gårdagen, var årsdagen av min mammas bortgång. Fick sova hos en vän natten mot torsdag och det gjorde att dagen kom igång på ett bra sätt och på det stor hela mådde jag rätt okej. Största smällen kom faktiskt framåt kvällen då jag mindes hur det kändes när jag kom hem till huset för första gången och insåg att hon aldrig skulle komma tillbaka dit igen. Jag minns hur bortkopplad jag kände mig, hur jag satt i sängen men jag kände inte av den, jag såg ut genom fönstret men det var som att den fina kvällshimlen och sjön utanför inte syntes.
Det är ganska längesedan nu, nio år närmare bestämt. Men jag saknar henne fortfarande och ibland gör sorgen väldigt ont. Mycket har hänt under de här nio åren. Jag har blivit vuxen och skapat ett eget liv, men det kommer mamma aldrig få se och det gör så väldigt, väldigt ont.
På söndag är det Mors Dag. Jag kan inte göra något för min mamma, men jag ska tänka på henne och jag ska alltid minnas henne. Inte för att det är så svårt att minnas henne, jag blir mer och mer lik henne för varje dag som går. För tio år sedan hade det varit värsta tänkbara scenario, att bli lik min mamma, men nu välkomnar jag det, för minnena är trots allt det enda jag har kvar.
Ta hand om varandra. Återkommer nog under morgondagen med lite gladare toner.
Namaste.
//Jenny
Det är i huvudsak inte vilka hinder man möter i livet som avgör vem man är, utan hur man väljer att bemöta dem. Det tror i alla fall jag. Du är stark som kämpar.
SvaraRaderaDet är faktiskt inte sant att man inte kan göra något för någon som inte längre finns kvar hos en. Man kan minnas och vara tacksam över alla de saker som de har gjort för en och allt som man har fått av dem som man bär vidare inom sig och som har gjort det möjligt en att vara den man är idag.
/Ali