16,5 kilometer självförtroende.

I år har jag för nästan var månad som gått sprungit fler och fler kilometrar som dessutom gått fortare och fortare. Detta är förstås hur bra som helst, men senaste tiden har det liksom inte känts så himla roligt.

Varje pass har blivit till ett tillfälle att utmana antingen styrkan, konditionen eller snabbheten så jag har alltid varit knäckt på nåt sätt efter varje gång jag varit ute. Jag återhämtar mig snabbt, är bra på att ha vilodagar så kroppen fixar det, men jag har saknat den där känslan av att fara ut och det bara är lekande lätt. Det har tagit lite på mitt självförtroende trots att jag vet jag hela tiden blir bättre. Eller ska jag säga att det tagit på min träningsglädje?

Har senaste 2-3 passen verkligen försökt ta det lugnt, verkligen mysjogga i det där snett under 8 min/km-tempo som jag kan harva på i hur länge som helst. Det har inte gått och det har bara känts slitigt. Men idag hände det.

Jag hade hunnit ladda på bästa sätt, nämligen med godis och ostbågar, samt sovit en stund på soffan så att linserna klibbat fast i ögonen. När klockan var nio satt jag fortfarande och segade, spelade "Tiny Wings" på telefonen och var inte alls peppad. På något sätt tog jag mig ändå ut och jag bestämde mig för att hur kort eller långt jag än springer så ska jag inte ens bli andfådd. Jag har ju ingen pulsklocka, så jag får gå på känsla, och jag vet att om jag inte ens behöver andas fortare så är det mystempo så det sjunger om det. Jag kallar det inte ens prattempo som många andra gör, utan sångtempo, för jag kan nästan sjunga för det går så sakta.

En, två, fem, tio och till slut sexton och en halv kilometer rullade jag på, sen kunde jag inte rulla så mycket längre för då var jag hemma och klockan var nästan halv tolv. Det enda jag kände av distansen och tiden var att musklerna runt knäna var lite trötta, men det är inte så konstigt då jag på senare tid börjat jobba med lite, lite kortare steg och på en sån här lång distans blir det ju väldigt många fler steg. Har dessutom bara sprungit i närheten av den här distansen en gång tidigare, så dagens pass är inte bara en självförtroendeboost på grund av känslan utan också för att det var distansrekord med halvannan kilometer.

Så här såg rundan ut, ganska lätt förutom en riktigt rejäl stigning på nästan två kilometer som faktiskt gick lekande lätt idag:

Men vet ni? Även om det här var ett grymt skönt pass så påminde det mig om hur otroligt långt ett marathon är. Jag ska springa den här distansen tre gånger om för att ta mig runt den andra juni. Dock vet jag också att jag kommer att klara det och jag vet att jag kommer kunna hinna träna mig till en ganska hygglig tid, kanske runt 4:20-4:30. Jag tänker faktiskt inte satsa på att bara ta mig runt och vara där och harva i sex timmar, utan jag vill våga sikta mot stjärnorna. Jag vet ju, om kroppen inte är med mig när jag väl står där på start, att jag har mitt harvtempo som tar mig runt. Troligtvis kommer harvtempot vara lite högre då, det är idag ungefär en minut snabbare per kilometer än i höstas då jag började ha nåt sorts harvtempo.

Jag ska gå till sängs snart och jag gör det med förnyat självförtroende och förnyad träningsglädje. Fan vad jag älskar det här!

Namaste.

//Jenny