För det första hade jag en jättetrevlig kväll med min vän Marica. Vi var ute på långpromenad (15,75 km) och åt en jättegod kycklingsallad till middag. Det gjorde att jag kunde somna och må helt okej. Nu idag slog det mig att när jag mådde dåligt i fredags så ville jag inte äta, jag ville ut.
Igår mådde jag sådär och det resulterade i en brutal rensning av garderober, ommöblering av sovrummet och allmänt stök och röj i lägenheten. Tränade ingenting då jag hade långpass planerat för idag söndag, men jag aktiverade händerna genom att städa och huvudet genom att räkna matte prata med goda vänner. Samma sak gällde igår som i fredags; jag ville inte äta, jag ville sysselsätta mig.
Idag mår jag också sådär. Det sticker till då och då och gör rent av fysiskt ont, men på det stora hela är det okej. Har räknat mer matte, gjort prov (vet dock inte hur bra det gick, misstänker att det gick åt fanders) och jag har varit ute och sprungit. Vet ni hur långt jag sprungit? 20 km! Ungefär 2,5 timme tog det, så tempot var moderat. Första halvmilen och sista tre kilometrarna gick snabbare då jag sprang själv medan mitten gick i riktigt låg fart tillsammans med Softrunners. Det kändes riktigt bra fram till dryga milen, mellan 13 och 16 km var det riktigt tungt men sen vände det och det kändes rätt bra när jag väl var på väg hem. Pappa har sagt att jag är precis som arbetshästarna han hade när han var ung, tempot ökat när mulen vänds hemåt.
Nu sitter jag i soffan, har nyss ätit och fått i mig nog med vätska för att anse mig vara åter i balans efter all löpning. Stelheten i benen har redan börjat ge med sig och bredvid mig har jag det här lilla sötdjuret (lägg märke till tungan som sticker ut):
Den här helgen bevisar att positiva saker och känslor kan existera jämte sådant som gör ont. Den här helgen har också bevisat på att jag kommit en bit i min hantering av negativa känslor.
Jag säger som jag brukar när jag har det tufft; imorgon ska bli lite bättre. Hoppas jag.
Namaste.
//Jenny
Vilken seger. Bra jobbat.
SvaraRadera