Att inte känna igen sig själv.

Här kommer ett spännande inlägg som verkligen går tvärtemot mitt glada inlägg med bilden längre ner. Där är jag bara glad över hur jag ser ut, hur annorlunda det är. Men vet ni, det är inte så enkelt. Något mer har smugit sig på under sista veckan och först nu kan jag sätta fingret på det.

Jag har någon sorts identitetskris. Kanske ett lite starkt ord, identitetsförvirring kanske är mer korrekt.

Hela det här projektet med viktnedgång och träning är ju egentligen odelat positivt. Vissa saker är förstås jobbiga eller svåra, men precis alla effekter av det är ju positiva. Dock är det så att vissa positiva saker åtföljs av negativa känslor, eller rättare sagt förvirrade känslor eller känslor man helt enkelt inte är van vid eller beredd på.

En väldigt mänsklig reaktion på saker som är oväntade eller ovana är att man kategoriserar det som "Inte bra" och så försöker man liksom stöta bort det. Att de vid närmare betraktelse kan vara positiva är inte alltid så lätt att tänka på när man är mitt i ögonblicket.

Överlag känns det lite som att jag förväntas vara just odelat positiv kring allt rörande min viktminskning. Ingenstans står det något om hur man ska hantera att ens kropp förändras, hur man lär sig att se på sig själv med nya ögon, speciellt när man som jag aldrig varit normalviktig. Har man en gång haft en vikt där man trivts så vet man ju vad man strävar efter, men jag är sen ganska många kilon tillbaka inne i totalt okänt territorium och sen nån vecka tillbaka är jag rent av ångestfylld.

Mitt intellekt och till stor del även min känsla säger att jag är finare, mår bättre och allt det där. När jag ser mig själv i spegeln, framförallt om det är i förbifarten (t.ex. ett skyltfönster på stan) så känner jag inte igen mig själv. Jag får kolla två gånger för att koppla att det är jag och nu, till skillnad från tidigare, så är känslan inte odelat positiv. Det ser fel ut, helt enkelt.

Samma sak gäller känslan av min kropp. Jag är noga med att studera och ta in de förändringar som sker. Tidigare har den känslan varit odelat positiv men då jag tydligen är vid någon sorts brytpunkt är det många konstiga känslor som far genom skallen. Jag hittar muskler, kanter och vinklar jag aldrig haft förr. Jag kliar mig på ryggen och kan känna ryggraden. Jag lägger handen på axeln och hittar kanter och muskler jag aldrig känt. Jag knölar ihop mig i soffan och känner höftbenet mot armbågen. Ovansidan av mina händer är inte längre helt släta utan det börjar synas saker som ju bara syns på smala människors händer.

Jag kan röra mig på sätt jag inte kunnat tidigare, jag tar ju så mycket mindre plats just nu. Jag har varit ganska smidig och rörlig tack vare yogan, men det här är på en annan nivå. Senast för några timmar sen stod jag i kön till kassan på ICA. Det var mindre folk i kön bredvid, men mellan mig och den kön stod dock en person. Jag stod länge och funderade på om jag skulle kunna ta mig förbi i utrymmet mellan personen och hyllan bredvid. När jag till slut valde att chansa så insåg jag att jag hade inte ens behövt gå sidledes. Så felkalibrerad är min hjärna just nu.

Igår kände jag riktigt stark ångest över att min kropp kändes så fel, har aldrig varit med om något liknande. Jag antar att det är samma sak som f.d. smala personer känner när de gått upp vikt. Skillnaden är dock att de vill ju tillbaka, det vill inte jag. Jag får inte ångest för att jag vill tillbaka utan det är någon sorts instinktiv reaktion på att något är annorlunda, något har förändrats.

Jag kan ju omöjligt vara den enda som känt så här? Jag börjar ju fundera om det här kan vara en bidragande orsak till att många misslyckas med att nå sin målvikt? Inte den enskilda orsaken, men bidragande. Med risk för att låta vansinnigt dryg; Jag anser mig ha självinsikt över det normala, livet har lärt mig mycket om mitt känsloliv och jag kunde inte se det här komma för fem öre. Jag kan lätt se hur många skulle bli totalt överrumplade och inte ha den blekaste aning om var det här kommer ifrån och kanske blanda ihop det med andra negativa känslor och låta det dra ner en. Kanske blandas det ihop med något allmänt självhat istället för att ses för vad det kan vara, nämligen en normal reaktion på förändring.

Kanske är det något man borde prata mer om, hur man hanterar den här typen av känslor som nästan alltid kommer med förändring. För vilken typ av förändring för inte med sig negativa känslor också? De kanske är få och kanske totalt dränkta i positiva känslor, men de finns alltid där.

Ja jag vet inte. Det här var kanske helt obegripligt?

Nu ska jag i alla fall ut och springa.

På återseende.

Namaste.

//Jenny