Jag biter i och tränar. Jag biter ihop och håller maten på en vettig nivå. Jag kräver ingen viktnedgång nu men vill inte gå upp. Januari kanske blir min första +-0-månad, men någon gång ska ju en sådan komma.
Jag är totalt orkeslös, vill egentligen bara sova (fast jag sover skitdåligt) men jag tvingar mig ändå ut och iväg och igång. Ikväll ska jag på danslektion som en tjej på jobbet anordnar. Har peppat på det sen långt innan jul och jag hoppas att det ska kunna få mig att bli lite glad. Just i skrivande stund känns det dock bara jobbigt.
Kompade ut från jobbet för att i lugn och ro hinna äta och faktiskt fara ut och springa innan danslektionen. Kommer inte vara hemma därifrån förrän vid 21 och troligtvis kommer jag inte ha ork över att fara ut och springa då. Så om allt går som jag vill blir det springa vid 16-16:30, äta vid 17:30, duscha vid 18, dansa vid 19. Behöver en stund för att ta mig till skolan där lektionen ska hållas, men det ska inte vara några problem. Om jag inte går vilse, det vill säga. Området där skolan ligger går jag nästan jämt vilse i, jädra ologiskt ställe där ingen gata behagar att vara rak.
Jag tror nyckeln för mig just nu är att göra det som faller mig in innan jag hinner tänka på hur jobbigt det kommer att bli, för allt är jobbigt just nu. Sen får jag ta mig planerade, medvetna stunder då jag reflekterar över den situation jag befinner mig i. Normalt sett brukar jag göra tvärtom; tänka när det faller mig in och försöka planera allt annat.
En annan nyckel är mitt mantra, som - som alla mantran - inte kan upprepas nog ofta:
“When you are inspired by some great purpose, some extraordinary project, all your thoughts break their bonds: Your mind transcends limitations, your consciousness expands in every direction, and you find yourself in a new, great, and wonderful world. Dormant forces, faculties and talents become alive, and your discover yourself to be a greater person by far than you ever dreamed yourself to be.”
Nu ska jag vila en liten stund och sen bege mig ut och springa.
Namaste.
//Jenny
Såna perioder har vi alla,stå på kom dig ut och löp så känns det nog bättre efteråt :)
SvaraRaderaAndersS (jogg.se)
Jag känner igen känslan - man sliter och sliter och tycker inte man får ut nåt.. MEN det finns ljus i mörkret! Allt du gör har du igen. Även om du inte tappar kilona i samma takt så gör du kroppen en STOOOR tjänst. Kroppen mår bättre, men hjärnan kan var "sådär" under tiden. Kämpa på, för det kommer snart "lättare" tider i form av våren med kvittrande fåglar och värme :-)
SvaraRaderaHeja dig! Heja din envishet, jag är impad. Känslan av att röra sig från töcken och mörker till ljus är underbart! Och dit kommer du! :)kram
SvaraRadera