Till Magnus - mina tankar runt livsstilsförändring.

Till mitt förra inlägg fick jag en kommentar från Magnus där han frågade om hur jag lägger upp min träning och min kost. Hade tänkt skicka ett mail till honom men tänkte sen att jag kan ju lika gärna smacka upp det här!

Det är dock inte helt lätt att sätta ord på det här, det märker jag nu när jag funderat på det här en stund. Ska försöka dela upp det i ett antal kategorier, men hämta en kopp kaffe innan du börjar läsa, för det här kommer att bli långt. Jag har pysslat med det här inlägget sen fredag kväll, varför det varit lite tyst i bloggen senaste dagarna. 

Syfte

Jag är fullkomligt övertygad, om än inte alla håller med mig, att syftet med att gå ner i vikt och hålla vikten måste vara hårt förankrat i något positivt. Grundar man sitt beslut att gå ner i vikt i självhat, utan självrespekt och utan kärlek till sig själv så tror jag man kommer att misslyckas. För var hittar man styrka när motivationen tryter? Var hittar man disciplin när styrkan tryter? Det hittar man i "Varför gör jag det här?". 

Skulle ni någonsin motivera en vän, ett barn, en familjemedlem, en kollega eller någon annan medmänniska genom att säga "Du ska göra det här för du är så himla ful, fet, värdelös, karaktärslös och bara allmänt misslyckad!"? Hur bra skulle det fungera? Det skulle bara knäcka människan och även om det skulle ge resultat, hur stolt skulle människan känna sig? Inte särskilt, för det är svårt att känna sig stolt över att man lyckats sluta vara fet, ful och värdelös. Det är svårt att känna positiva känslor så som t.ex. då stolthet, eller glädje, eller rent av lycka om prestationen grundats i idel negativa känslor och tankar.

Mitt beslut att gå ner i vikt grundade sig i ett par olika saker. Jag insåg att jag var på väg att bli sjukligt tjock. Vill jag vara sjuk? Nej. Jag vill vara frisk. Förtjänar jag att vara frisk? Eh, klart som fan att jag gör. Jag började fundera på om mitt yttre matchade mitt inre. Hur är mitt inre egentligen? Jag är en snäll, ambitiös, smart, förjävla rolig och allmänt go människa. Speglar mitt yttre mitt inre? Nej. Varför inte? Jag lade ner flera år på terapi för att få ordning på mitt inre, för att må bra i själen och för att finna ro. Varför tappade jag bort kroppen på vägen? Förtjänade inte min kropp samma behandling som min själ fick? Klart som fan att den gör!

Jag kan inte påstå att jag misstrivdes som stor. Jag trivs bättre nu, helt klart, men det var inte som att jag gick runt och led pga min vikt. Kanske var det därför som det var rätt enkelt att förankra mitt syfte i något positivt, i min övertygelse om att jag förtjänar en kropp som matchar min person, att min kropp förtjänar att vara frisk och att jag förtjänar att inte begränsa mig själv i den fysiska världen genom att ha en stor och svag kropp.

Kost

I princip är det så att jag äter vad jag vill när jag vill. Enkelt i teorin, svårare i praktiken. 

Det som är svårast för mig är inte tröstäta, tristäta och trotsäta. Tröstäter gör jag när jag är stressad, ledsen, har ångest och liknande. Tristäter gör jag, som namnet antyder, när jag har tråkigt. Trotsäter gör jag inte så himlans ofta, men det är trotsätningen som gör att det ibland blir såna satans mängder. Jag äter för att jag kan, för att jag får, och bara därför.

Vidare så har jag gjort ett ganska stort prioriteringsarbete där jag helt enkelt mappat upp hur "värdefull" olika typer av mat är. Framförallt har jag försökt ta reda på vad som faktiskt är viktigt för mig när det gäller mat. Det har involverat allt från att Bregott faktiskt är värt sina kalorier kontra t.ex. Lätta till att mina dagliga luncher ute med kollegorna är så värdefulla att jag måste hitta en väg runt problematiken med att inte veta vad det jag äter egentligen innehåller. 

Vidare så är jag en person som inte njuter lika mycket av mat som jag njuter av godis. Jag är en riktig godisälskare och det ville jag också hitta en väg att kunna ha kvar.

Så var har det landat? Jo, det har landat i att jag har lagt största delen av fokuset på att kontrollera mängder. För att kunna göra detta har jag förstås behövt veta vad allt innehåller och därför har jag kaloriräknat stenhårt ända sen start. Vissa saker, som t.ex. mina uteluncher, har jag inte kunnat kaloriräkna exakt. Då har jag fått bestämma mig för vilka mängder jag får äta av t.ex. kinamatsbuffén, pizzabuffén, hur mycket jag äter av en serverad portion husmanskost osv osv, sedan gjort en överslagsräkning och helt enkelt låta tiden utvisa om jag räknat rätt eller ej.

Då jag äter fem mål i veckan ute så tänkte jag att det kommer visa sig rätt snabbt om jag räknar rätt eller ej och så här efter drygt 13 månader kan jag konstatera att jag räknar rätt, eller åtminstone tillräckligt rätt. Det kräver dock disciplin att inte låta mängderna springa iväg, för då är jag körd fort som satan.

Men jag tror överlag på att mappa upp vad och hur man vill äta och sen skapa sina egna regler utifrån det, hellre än att försöka anpassa sig till någon annans sätt att äta, någon diet eller liknande. 

Träning

Första halvåret jag jobbade med viktminskningen tränade jag inte alls. Jag sa att "Jag kommer nog aldrig börja träna, det ligger inte för mig, så jag skiter i det". Jag behövde få göra så, för jag behövde få fokusera på att få ordning på maten. Jag höll på lite med yoga ett par gånger i veckan sen tidigare men det var också det enda. Jag var verkligen extremt otränad och min kondition var icke existerande. Bara att promenera mer än en halvtimme gjorde fysiskt ont för jag var så väldigt, väldigt tung.

Under våren 2010 så tog jag mig neråt 90-strecket och det började faktiskt bli lättare att röra sig. Det började smyga sig in lite promenader men fortfarande inga mängder värda att nämna.

Sen, i juli månad, flög fan i mig och jag bestämde mig för att börja jogga. Jag vägde då lite under 90 kg och insåg att jag var tvungen att ta det väldigt lugnt för att inte göra mer skada än nytta. Under 4 veckor arbetade jag mig upp till 10 minuters lätt jogg och efter ytterligare 7-8 veckor var jag uppe på 30 minuters lätt jogg. Använde en iPhone-app som heter "Personal Running Trainer" som hjälpte mig enormt mycket då jag i hörlurarna fick direktiv om vad jag skulle göra. Deras engelsk mil-program och 5K-program är väldigt snälla och passade mig perfekt.

I takt med att jag orkade springa mer och mer så växte självförtroendet och numer har jag klarat milen några gånger och har börjat lite smått med att även springa lite fortare på kortare sträckor. 

Jag lägger mycket tid på träning varje vecka. Med yoga, promenader och löpning rör det sig om 8-12 timmar per vecka. Min träningsfilosofi handlar om att göra en investering. Då jag började träna hade jag fortfarande mycket övervikt och inbillade mig inte att kunna köra extremt intensiv träning för då skulle jag gå sönder. Jag har satsat på lågintensiv träning men vägt upp detta med att investera mycket tid. Även de dagar jag inte haft ork eller lust så har jag sagt att tiden SKA investeras. Jag ska inte ägna de där 60 minutrarna till nåt annat, utan har jag sagt att jag ska promenera en timme så ska jag i alla fall ställa mig i skorna och gå ut. Sen om jag står still i en timme är skitsamma, men tiden ska investeras.

Efter ett tag så har tidsinvesteringsaspekten verkligen cementerats i mitt liv, jag vet att jag har tid för träningen. Nu börjar jag kunna dra upp intensiteten, så när jag har pigga ben vet jag att jag kan springa fortare men under kortare tid och ändå få ut samma effekt. Investeringen är densamma, den bara skiftas från tid till intensitet. Min tanke är att landa i att när jag inte har orken så kommer jag ha tid att köra riktigt lågintensivt och ändå få bra effekt, och när jag är pigg eller har ont om tid så kan jag köra intensivt och ändå få bra effekt.

Några av er kanske undrar hur jag tacklar saker som stör träningen (resor, sjukdomar, skador etc) och det kommer jag skriva om längre ner.

När saker inte går som planerat

Jag vägrar offerkoftan. Jag vägrar skam, skuld och ånger. Jag vägrar! Dagligen läser jag om människor som bryter ihop för att de ätit 100 kcal för mycket, ätit en chokladbit, inte tränat, ätit en pizza och så vidare. Det enda som händer när man i såna lägen kränger på sig offerkoftan och piskar sig själv för att man är så värdelös är att man ger sig själv en ursäkt att återgå till sitt gamla beteende, "Jag är ju ändå så värdelös...". Det kanske inte tjänade det stora syftet att käka en pizza som gjorde att kalorinivån för dagen blev tokhög, men so what? Som jag skriver mer om längre ner (ja, det finns ett "längre ner") så handlar det om perspektiv, det handlar om att komma tillbaka.

Saker skiter sig, så har det alltid vara och så kommer det alltid att vara. Min livsstilsomläggning är mitt absolut största projekt i livet, men hur man än vrider och vänder på sig så har man alltid arslet bak och livet kommer alltid vara större än allt annat, det kommer alltid att ta en åt håll man inte är beredd på. Sen är man som människa inte statisk heller, förutsättningar förändras hela tiden och man har inte exakt samma "förmågor" varenda dag.

Jag har hunnit vara sjuk ett par vändor sen jag började gå ner i vikt och den initiala tanken var "Åååh, så himla tyyypiskt, det är så synd om miiiig, jag som precis kommit igåååång". Jag är inte mycket för att säga åt folk att skärpa sig, men i det läget var det precis jag sa till mig själv. Universum är inte ute efter mig och det är ju klart som fan att man blir sjuk ibland, det är nåt man måste lära sig att hantera. Det har inte alltid varit lätt att hålla i maten, speciellt inte när jag varit så sjuk att jag varit hemma och då velat tristäta, och det har inte varit lätt att komma igång med motionen alla gånger. Men då jag lyckades landa i insikten att livet inte är orättvist bara för att jag blir sjuk och att det är något jag helt enkelt måste hantera blev det mycket lättare att bita i och komma igång igen. 

Har också hunnit med en lätt skada, en liten bristning i låret. Då kunde jag inte springa på en vecka. Kunde inte heller springa på ungefär en vecka i somras när jag trampade snett och vrickade foten. Men där kickar ju min fantastiska träningsfilosofi in; det var bara att fortsätta investera tiden på alla sätt som var möjliga och när löpförmågan kom tillbaka fanns tiden där, redo och väntandes. Hur gött som helst.

Sen har man ju det här med restaurangbesök, middagar, "myskvällar", födelsedagskalas, spontana fikasessioner och gud vet allt. Samma sak där, det är en del av livet! Om man ska bibehålla en någorlunda sund inställning och nivå på det här så kan man inte räkna med att ha full kontroll hela tiden. Däremot så kan man alltid sträva efter att återfå kontrollen så fort läge finns. Är ni med? Det spelar ingen roll om man serveras en 2000 kcal-måltid så länge man tar tillbaka kontrollen när man är tillbaka i sin egen värld. För vi är oftast i kontroll över vårt eget matintag. Även om man är bortbjuden två dagar i veckan så handlar det ändå bara om två måltider av tjugoen. Jag brukar sällan hålla igen eller träna extra inför planerade utsvävningar, men vill man så kan man ju göra det och då är ju lugna bananer.

Poängen är i alla fall att det handlar inte om vad man gör ibland eller om någon form av avvikelse sker. Inom yoga, framförallt när det gäller balanspositioner, får jag ständigt höra att det spelar ingen roll hur många gånger man tappar balansen och ramlar bara man ställer sig upp och försöker igen. Varje gång man faller och ställer sig upp igen blir man starkare. Varje gång man vill ge upp men inte gör det så blir man starkare. Varje gång man tar ett beslut som på något sätt tjänar det syfte man har så gör man en insats man kommer att få ränta på. Men som alla andra konton så är gör man uttag ibland och det gör ingenting, bara man fortsätter att pytsa in så fort man får läge.

Summan av kardemumman

Perspektiv. Jag för en liten logg i ett dokument där jag varje dag skriver nån liten notis. Något som ständigt återkommer är ordet "perspektiv". Det går inte att se på insatser eller resultat från dag till dag, eller ens från vecka till vecka. Jag är rätt allergisk mot veckovägningsprincipen som finns överallt. Speciellt för oss kvinnfolk där hormoncykeln påverkar en del så känns veckovägning som snudd på helt förkastligt. Det är svårt att få perspektiv när man bara ser vecka för vecka. 

Många av oss har levt rätt länge när beslutet att göra en förändring kommer. Att förvänta sig att man ska kunna vända på en femöring och förändra allt på en gång är - enligt min inte särskilt ödmjuka mening - fruktansvärt naivt. Undantag finns, självklart, men för den stora massan så tror jag det handlar om ett antal års arbete innan man kan anse sig ha etablerat en livsstilsförändring. Jag har räknat med två år för viktminskning och tre år för viktstabilisering. Under tiden får jag se om jag behöver förlänga/utöka projektet ytterligare.

Jag vet inte om detta gav er något, men det är i alla fall ett litet ytskrap av vad jag tänker på och lever efter. 

Har ni några frågor så är det ju bara att skriva en kommentar, eller maila.

Nu ska jag äta en vaniljmunk!

Namaste.

//Jenny