Genuint positiva känslor och tankar.

Är hemma sjuk och har således lite väl mycket tid att fundera och skriva, så nu kommer ett riktigt långt inlägg.

Hur ofta tänker du genuint positiva tankar om dig själv? Hur ofta känner du genuint positiva känslor om dig själv, din person, dina egenskaper, dina prestationer?

Jag vet att många som läser här går igenom samma sak som jag. Förändring av livsstil, matvanor, träningsvanor, tankevanor och alla andra former av vanor. Jag vet att många kommer från en plats av självhat, skam, dålig självkänsla, dåligt självförtroende, negativ kroppssyn, negativ självbild och alla andra mindre positiva känslor och tankar en människa kan uppbringa. 

Jag vet att många, likt mig själv, kommer från en plats där man känner att "Jag kan inte...", nästan vad det än gäller, men kanske lite extra mycket när det gäller det fysiska. Jag var den där personen i klassen som alltid orkade minst på skolidrotten, den som sprang långsammast, hade sämst bollsinne, gjorde minst antal armhävningar och så vidare. I vuxen ålder har jag alltid varit den som gått långsammast, den som fått ont i fötterna först under en dag på stan, den som sökt alla möjligheter att inte behöva gå utan istället sökt ursäkter för att ta buss eller taxi eller helt enkelt inte gå alls.

Jag vet också att många gör enorma förändringar i sina liv. De äter bättre, börjar träna, går ner i vikt och gör helt enkelt makalösa saker och kämpar makalöst hårt. Du kanske är en av dessa personer. Hur ofta ger du dig själv beröm för det du gör? Jämför med hur ofta du bannar dig själv och säger åt dig själv att du minsann förtjänar att ha det jobbigt, att du borde minsann ha börjat tidigare, att du trots 10, 20, 30 eller fler tappade kilon faktiskt fortfarande är tjock och värdelös?

Riktigt hur jag ska sätta ord på det som gått genom huvudet på mig senaste dagarna vet jag inte, men i grunden handlar det om det jag har som rubrik på dagens inlägg; genuint positiva känslor och tankar. Det är inga konkreta saker, det är bara glimtar av känslor och tankar jag nog aldrig haft om mig själv förut. Tänkte dock försöka punkta upp dem.

• Beundran - Jag menar... Drygt 23 kilo är borta. Vad kan man säga annat än "Wow"? När jag ser på alla de timmar och all den svett och alla de tårar jag lagt ner på det här så kan jag inte låta bli att beundra mig själv lika mycket som jag beundrar alla andra som gjort liknande saker.
• Stolthet - Jag har inte en historik av att genomföra projekt eller av att vara den mest insiktsfulla och ödmjuka personen. Jag har fått borra ner huvudet och faktiskt inse att jag inget vet för att klara det här och det är jag väldigt stolt över.
• Respekt - Dels för min person,  Jag känner också en enorm respekt för min kropp. Den ställer upp och krigar och kämpar och blir bara starkare och uthålligare. Jag har aldrig varit snäll mot den men nu ger den allt. Det måste man respektera.
• Självförtroende - "Jag kan inte" kommer nog alltid finnas kvar, men i en helt annan mängd än tidigare. Jag börjar tänka tankar som att springa ett maraton eller någon dag bära en riktigt tight klänning. För det är klart att jag kan. 
• Tacksamhet - Hänger ihop en del med punkten "Respekt". Jag är tacksam för att jag är frisk, för att jag är smärtfri, min kropp svarar liksom helt normalt på allt jag utsätter den för. När jag ser hur andra lägger ner dubbelt med energi men får halva resultatet så inser jag att jag måste vara tacksam för mina förutsättningar. Mitt enda problem är en gallblåsa som spökar nån gång i halvåret, det är nästan så det inte räknas.

Allt det här samlas till nån sorts mysig, varm fluffig känsla som gör att jag bara ler från öra till öra och ibland rent av börjar fnittra. Jag kände det igår när jag var ute och sprang och insåg att jag, som tidigare kände allt som jag skrev om i början av inlägget, nu var ute och sprang. Jag sprang dessutom långt, ungefär åtta kilometer. Jag som knappt orkade ett varv runt gympahallen på skolidrotten. Jag kände det sist jag satt på min yogamatta och insåg att jag kunde göra saker som var helt omöjliga för ett år sedan eftersom min kropp är så mycket starkare och för att vissa delar av mig är så mycket mindre. Jag kände det i morse då jag vaknade, förvisso lätt kallsvettig eftersom nämnda gallblåsa valde i natt att köra sitt halvårsspökande, och sträckte på mig och kände konturer och former på min kropp jag aldrig känt förr.

Jag vet att jag inte alltid kommer att känna så som jag känner nu, för känslor och tankar kommer och går. Men nu är det dokumenterat och förevigat. Jag vet att det finns där och jag kan alltid hitta tillbaka. Jag vet att jag har genuina, ärliga, djupa och starka positiva känslor för mig själv och jag vet att jag kan tänka ärligt snälla och positiva tankar om mig själv.

Just därför vet jag att jag kommer att fixa mina kvarvarande 15 kilo, jag kommer att fixa ett maraton om jag känner för att göra det och jag vet att jag... Ja, jag bara vet.

Å just ja, vågen stannade på 80,1 kilo i morse. Två hekto kvar tills jag är inne i 70-spannet. Inte 100-spannet, inte 90-spannet, inte 80-spannet, utan 70-spannet. Helt otroligt!

Har ni läst hela inlägget; jag applåderar er, och önskar er en jättefin måndagskväll.

Namaste.

//Jenny