Tankar om tröstätning.

Fick ett mail från en tjej häromdagen som frågade mig om hur jag tacklat problemet med tröstätning. Jag har länge tänkt skriva här om det, så jag tänkte att jag kan helt enkelt posta det svar jag skickade till henne. Kanske kan det hjälpa någon av er som brukar läsa den här bloggen:

Sånt här är ju skiiitsvårt och det vettefanken hur mycket konkret jag kan komma med. Någon bok att rekommendera har jag tyvärr inte, här har det varit learning by doing. 

Något som var oerhört viktigt för mig att identifiera när jag känsloåt. För mig finns det tre varianter av känsloätande; tröstätande, tristätande och trotsätande. Tröstäter gör jag när jag är trött, ledsen, stressad eller bara allmänt blå. Tristäter gör jag när jag har tråkigt, när jag kanske är lite rastlös, när jag inte vet vad jag ska göra med mig själv. Trotsäter gör jag inte så ofta, men det händer och det är oftast det som gör att mängderna blir sådär brutala. Jag äter för att jag kan och jag får göra det för jag är minsann vuxen, typ.

För mig, och för de flesta andra (tror jag) så ser jag en del rätt tydliga mönster och situationer då jag känsloäter. T.ex. när jag är på jobbet så stressäter jag, när jag kommer hem från jobbet så tröstäter/stressa-av-äter jag, när jag har tråkigt senare på kvällen tristäter jag, om jag är lite nedstämd och dessutom har tråkigt på helgen så äter jag och så vidare.

Att se NÄR det händer var en stor grej för mig. Jag trodde ju att jag var hungrig eller sugen och jag var satans bra på att rättfärdiga för mig själv att jag minsann hade rätt att äta den där 450-grams godispåsen för jag [insert valfri förklaring]. Jag vet inte riktigt hur jag kom att börja rannsaka mig själv, men på nåt sätt handlade det om att faktiskt tillåta mig själv att känna det jag kände i just det ögonblicket. 

När jag gick i terapi för en massa år sen efter min mammas död så präntade Maj-Lene jag gick hos in i min skalle att "Känslor är inte farliga". De kan göra ont, förjävla ont, men det är aldrig farligt att känna saker. Man behöver inte vara rädd för att vara stressad, ha ångest, vara orolig, ledsen, arg, whatever. Jag lyckades införliva detta i mitt vardagliga liv, men just då gjorde jag inte kopplingen till maten. 

Numer gör jag det och jag försöker vara svinnoga med att inte äta mina känslor, MEN! När jag känner att jag faktiskt bara VILL ha den där pizzan, bara för att pizza är gott, inte för att jag inte orkar laga mat eller förtjänar det efter en tung arbetsvecka eller på något sätt känner att jag kommer bli gladare om jag får äta pizzan, då köper jag mig en pizza. Samma sak gäller annan energirik mat, godis och allt annat som gör att saker och ting kan dra iväg. Det gäller också portionsstorlekar, jag äter tills kroppen är nöjd för jag kommer inte bli lyckligare av att jag äter mer.

Nu när jag skriver det så inser jag det mer och mer själv, att det är det som är lite av nyckeln för min del; jag identifierar mitt känsloätande genom att jag dels rättfärdigar det men också genom att jag någonstans känner att jag kommer må bättre om jag äter vad-det-nu-än-är. 

Sen handlar det om att på nåt sätt då förändra beteendet i fråga, att identifiera det är bara halva resan. Jag försöker tillämpa nån form av tidsregel när jag får såna där stunder, att jag ska ge det 5-10 minuter innan jag tar ett beslut. Om inte känslan har jag har dödat mig inom den tiden så kommer jag att fixa det, och om känslan tar ihjäl mig är problemet hur som helst löst. Skämtåsido, men för mig handlar det mycket om impulskontroll och att inte vara rädd för det jag känner.

Namaste.

//Jenny