Jag har det för vana ibland, tyvärr, men jag försöker att tänka på att när jag pratar om mig så är det faktiskt "JAG" det handlar om, inte "man". Men varför gör man det? Varför gör jag det?
Jag vet inte om det är svenskt eller mänskligt men åtminstone jag gör det för att när jag pratar om personliga saker eller när jag pratar om mig själv i väldigt positiva ordalag, och då känns det bättre att göra det lite allmänt genom att tala om "man" istället för "jag". Det är läskigt att rikta beröm direkt mot mig själv, eller att tala om något jobbigt och verkligen betona att det är mig det handlar om.
Några exempel:
- Det känns bra att man lyckats vända den negativa trend man varit i och nu tränar och äter mycket bättre.
- Det känns bra att jag lyckats vända den negativa trend jag varit i och nu tränar och äter mycket bättre.
- Det är klart man blir förbannad när någon snackar skit om en.
- Det är klart jag blir förbannad när någon snackar skit om mig.
- Det är klart man är stolt.
- Det är klart jag är stolt.
Ni förstår vad jag menar, va?
Tänk efter ikväll, eller imorgon, på hur ni pratar om er själva. Ger ni er själva den cred ni faktiskt förtjänar och gör ni saker så pass personliga som de borde vara genom att våga säga "jag" istället för "man"?
Nu ska jag diska, sen tvätta ännu mer, sen dammsuga, vattna blommor, träna och sen sova. Sova sova sova.
Namaste.
//Jenny
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar