Ett år sedan den första insikten.

Ja, idag är det den artonde december 2010. För exakt ett år sedan så kom den där första riktiga insikten och då kom också beslutet. Det var färdigt med att vara den tjocka tjejen, det var färdigt med att misshandla kroppen med dålig kost och ingen motion, det var färdigt med att hantera känslor med hjälp av mat. Det var dags att göra slut med gamla vanföreställningar om saker och ting, dags att göra slut med gamla ovanor och det var dags att på allvar börja utmana mig själv.

Jag var - är fortfarande till viss del - väldigt feg och vågade mig inte ut ur mina bekväma zoner. Jag rättfärdigade det med att jag har ju åstadkommit än det ena, än det andra trots dåliga förutsättningar. Jag var tvungen att inse att det ena rättfärdigar faktiskt inte det andra ifall konsekvensen blir såpass allvarlig som att jag med mina ynka 166 centimetrar äter mig upp över 100-strecket.

Så vad har hänt under det här året, egentligen? Jag kan omöjligt punkta ner precis allt, men det finns en sak som är lite viktigare än andra för mig som jag jobbat mycket med och det är det där med att utmana mig själv. Jag har fortfarande stora problem med att inte låta mina egna tankar och rädslor begränsa mig, jag har så lätt att anse att något är kört bara för att det inte funkat förr eller för att jag inte får kläm på det direkt. Det gäller såväl små som stora saker, såväl mentala som fysiska utmaningar.

Året har således handlat mycket om att spränga gränser, utmana känslor och reaktioner och inte bry mig så mycket om resultatet. Fokuset har legat på att göra NÅGOT, hellre göra fel än göra ingenting och att insatsen är värd mer än utfallet. Kanske bara är logiskt i min skalle?

På avdelningen "utmaningar jag antagit" så finner vi allt från att låta känslor av t.ex. stress och ångest finnas och försvinna naturligt istället för att kväva dem med mat till att börja med löpning. Däremellan ligger småsaker som att prova ut linser, något jag länge velat göra men aldrig vågat av flera anledningar. (Som parentes kan jag säga att jag nu börjar få kläm på det här med linser, vilket känns skönt efter dramatiken i onsdags.)

Löpningen är en sak som kräver några egna rader, känner jag. Jag har skrivit om det förr, att jag aldrig sprungit och alltid varit väldigt skygg för all fysisk aktivitet. Dels är jag av naturen ganska bekväm av mig och dels gör allt från den hemska skolidrotten till känslan av att kroppen är som en stor, tung blobb att fysisk aktivitet bara känts jobbig och inte gett något. Löpningen började jag med i minsta möjliga skala, jag tror första passet bestod av fyrtiofem sekunder jogg som upprepades fyra gånger och däremellan gick man två och en halv minut. Det var knappt att jag klarade det, men tack vare att jag hade fan bestämt mig att det inte spelade någon roll hur det gick till eller vad resultatet blev utan huvudsaken var att jag gjorde NÅGOT, så fortsatte jag.

Efter några veckor sprang jag min första kilometer, några månader efter det min första halvmil och efter det har jag sprungit som längst åtta kilometer. Jag kan springa längre, det vet jag, men just nu jobbar jag på att bli snabbare. Jag testade Coopertestet och hann 1850 meter, vilket är "medelbra". Från fyrtiofem sekunder jogg med nära-döden-upplevelse till medelbra på en relativt hård skala på mindre än ett halvår, till halvmilen med en snittkilometertid på 7 min 18 sek, till att kunna springa sakta i en decimeter snö i nästan 1,5 timme.

Är inte det att spränga gränser så vet jag inte vad som är.

Sen det här med att hantera känslor med mat. Jag har inte insett det förrän bara de sista månaderna, att jag använt mat för att hantera känslor ända sedan jag var liten. Jag kopplade allt till mat, bra som dåliga känslor, och använde dessa för att rättfärdiga mitt ätande. Vad som ligger bakom känsloätandet har varierat lite över åren. När jag var liten var jag ganska utstött, mobbad i perioder och sökte tröst i sötsaker. När jag blev vuxen kunde jag göra som jag ville, jag "trots-åt" och jag rättfärdigade mitt ätande med att jag hade ju klarat av så många svåra saker. Jag visste att vikten gick uppåt men jag lyckades blunda för det, jag var ju ändå snäll mot mig själv för jag varken rökte, snusade eller drack och vad gäller andra människors uppskattning så tror jag faktiskt att jag gömde mig lite bakom vikten där också. Det är dock inget jag grävt klart i, så jag får återkomma i det ämnet.

Att i ett läge där jag är så van att äta bort mina känslor säga "stopp", "känn" och "tänk" har varit vansinnigt svårt. Jag lyckas inte alltid, långt ifrån. Något som hjälpt mig är att för många år sedan så sade någon till mig "Känslor är inte farliga. De kan inte döda dig. De kan aldrig skada dig.". Det är vansinnigt svårt att hålla med i det när jag är mitt i känslostormen, men det är ju så in i bänken sant.

Det är ju dessutom så att mat och godis är gott. Det är förbannat gott och att befinna mig i ett tillstånd där jag gett mig själv tillstånd att äta precis vad jag vill i vilka mängder jag vill är faktiskt väldigt angenämt. Att inse att jag inte kan stanna där, det är som att göra slut med en pålitlig vän. Uppbrottet är fortfarande inte klart, det kommer ta lång tid och jag får regelbundet stunder då jag känner att det är så förbannat jävla tråkigt att inte kunna äta vad jag vill när jag vill i vilka mängder jag vill. Jag kommer dock ur de där stunderna snabbare och snabbare, för sanning å säga; jag äter fortfarande väldigt mycket av det jag vill när jag vill, det är mest mängderna som ändrats. Jag äter fortfarande lunch ute varje dag, jag käkar godis varje dag, jag äter skräpmat när jag känner för det. Det fungerar tack vare träning och kontrollerade mängder, så jag har inte varit så radikal som många andra är när de ska ändra sin livsstil. Ändå kommer de där sorgeattackerna. Det säger en del.

Det här börjar bli väldigt långt, så jag ska snart runda av. Det sista jag vill skriva lite om är en sak jag också skrivit om förut (tror jag?) och det är det här med att förankra sin viktminskning - sin livsstilsförändring - i ett positivt syfte. Jag är övertygad om att man gör det snudd på omöjligt för sig om man grundar sin vilja att minska i vikt i att man är fet, ful, värdelös, har svag karaktär, måste skärpa sig o.s.v. Givetvis kan man känna såna saker också, det gör jag också, men det positiva och det förnuftiga och det logiska måste överväga. Det är först när man kan förankra sitt syfte i saker som att man känner att man förtjänar att må bra, att man har ett fint inre som man vill matcha med ett fint yttre, att man vill känna sig stark, att man vill vara frisk, att man vill leva länge o.s.v. som man kan hitta verktyg som fungerar även när motivationen och viljan svajar.

För det gör den, ingen känsla är statisk, och då måste man ha verktyg. Man måste ha kunskap, tankemodeller, rutiner, planer, backupplaner, backup på backupplanerna och man måste våga lita på de verktyg man har. Det går inte att reagera med panik så fort vågen visar ett plus eller så fort man ätit för mycket eller tränat för lite eller vad det nu handlar om. Ni kan ju se mitt diagram för hur min viktminskning sett ut sen start och ni kan se här till vänster hur det ser ut månad för månad. Jag har gått ner i vikt två av tre veckor, en av tre veckor har jag gått upp eller stått still. Tolv av tolv månader har jag gått ner i vikt.

Tålamod är så viktigt, men tålamod kommer från trygghet och trygghet kommer från kunskap, planer, verktyg och positivt förankrat syfte.

Det här var väldigt splittrat och inte direkt någon årskrönika, men det känns inte så inspirerande att bara punkta upp en massa siffror, diagram eller bilder. Det är vad som hänt i min skalle som är det häftigaste. Det är alltid det som är det häftiga. Det är häftigt att min värld är så mycket större, min kropp är så mycket större trots att den är så mycket mindre och mina gränser är faktiskt inga gränser, de är bara små farthinder.

2010 har varit ett roligt, jobbigt, fantastiskt och utmanande år. 2011 ska fanemig inte bli sämre!

Namaste.

//Jenny