En engelsk mil på 4 veckor - Pass 5 av 12.

Pass fem av tolv avverkades idag och det kändes verkligen hur lätt som helst! Jag är så himla glad över att få känna så, eftersom jag annars är van vid att känna mig som en blöt fläck efter att ha gått uppför en trappa. Upplägget var för övrigt detsamma som i förrgår med 90 sekunders löpning x 4 med 90 sekunders gång emellan, och så gång före och efter. Var totalt ute i 45 minuter och det känns alldeles lagom för mig.

Har läst mycket på forumet på Jogg.se om den där härliga känslan som kommer när man springer och man vill bara springa mer. Jag har också läst om hur lätt man kan förivra sig och skada sig, så jag tänker följa programmet stenhårt och verkligen lyssna när kroppen känner sig trött. Jag tänker INTE dra på mig benhinneinflammationer eller något sådant. Jag måste tänka på samma sak i löpningen som jag tänker i yogan; ahimsa - non-harming, non voilence. Viljan får driva, men vad kroppen behöver måste få styra.

Dock tänker jag praktisera motsatsen till ahimsa nu, genom att äta goooodis. Det är den största och egentligen enda lasten jag har (som tog mig till mina 103,4 kg), men nu har jag hittat en väldigt bra balans mellan mat, godis och motion så jag kör vidare på det vinnande konceptet.

Kanske blir det en dag så att det också fasas ut ur mitt liv, för som en läkare/yogi sa i en dokumentär jag såg som svar på frågan om rökning är ett hinder för att göra yoga (fritt citerat):

"Smoking does not get in the way of doing yoga, but yoga might get in the way of smoking".

Yogan har ju bett mig att bli uthålligare och starkare, kanske blir det så en dag att jag slutar med vissa födoämnen också. Man vet aldrig. Jag tar det som det kommer, för jag tror inte på att tvinga sig själv till att göra saker bara för att man borde eller för att det "passar in".

Har för övrigt fått umgås lite med en god vän idag. Han såg mig sminkad för första gången och han verkade helt chockad. Han frågade vad som föranlett det och jag sa att jag vet precis vad, men jag är inte redo att sätta ord på det än. Det är ett mål jag har denna vecka, att våga sätta ord på vad som händer i skallen just nu, för det är stora grejer. Starka känslor. Djupa känslor.

Nu, godis.

Namaste.

//Jenny