Att skämmas på grund av en reflexväst.

Idag åkte Anna vidare till Stockholm. Hon har varit här sedan förra onsdagen så det känns lite tomt här. Jag är dock inte utan bästa vän särskilt länge, för på söndag flyttar Linnea ner till Umeå igen. Helt strålande!

Dagen har varit lite märklig, full med både toppar och dalar. Jag ska försöka dela upp det lite.

Sov inte så bra inatt så jag var aptrött när jag vaknade. Piggnade till framåt lunch för att bli toktrött igen mitt på eftermiddagen. Piggnade till efter middagen, blev toktrött igen men gick ändå ut och gick. Mer om det längre ner.

Jobbet innehöll ett par bra möten och en megatabbe av mig. Det är inte ofta jag gör missar på jobbet, varför även en ganska liten tabbe (som det här kanske egentligen var) känns som väldigt stor. Jag kommer dock kunna fixa till det på måndag och om man ska se det positiva så var det bara ett test som gick lite snett, inte en "skarp situation" och ingen kommer att bli lidande av det i längden. Förutom jag då.

Matmässigt rätt okej. Hamnade lite högt på kaloriintaget, men det kommer att kompenseras med helgens träning. Jag hade behov av energi idag, helt enkelt.

Träningsmässigt var det också rätt okej. Var ute och gick 7 km, tog 1 timme och 20 minuter vilket är ganska lagom tempo för mig. Hade tänkt köra ett yogapass också, men kroppen och huvudet sa blankt nej till det. Blir dubbelpass imorgon istället, med joggning mitt på dagen och yoga på kvällen.

Känslomässigt har det åkt lite upp och ner. Det finns en person i mitt liv som spökat ganska länge. Jag vet inte var jag har personen vad gäller varken mina känslor eller den andra personens känslor. Ett par personer till ger mig väldigt märkliga vibbar som jag inte alls kan tolka.

Kronan på verket var dock när jag skulle köpa reflexväst på Löplabbet. Den snälla killen berättade vad de hade och så sprang han in på lagret för att hämta lite olika storlekar. Innan han gjorde det så synade han mig uppifrån och ner och mumlade nåt om small och medium, vilket var snällt. Bad honom ta med en large också. Testade medium först, inte en chans. Large gick inte heller och där hände något jag sällan känt; jag blev generad och skämdes. Jag lyckades få fram att jag ville prova en XL och det fixade han förstås och den satt okej.

Det var unisexstorlekar vilket gör att höftvidden kanske inte är gjord för damer med rejäla höfter och kanske var storlekarna små, men jag skämdes. Trots att jag igår provade ett par byxor som var mindre än de jag köpte så sent som i maj och hade jag haft tid hade jag provat en storlek mindre, för det hade jag fixat! Jag tror jag hade kommit i en storlek 42 och då är man inte superduperstor. Jag är fortfarande stor, men inte superstor. Ändå skämdes jag idag, när jag skulle köpa en sketen reflexväst.

Jag tror inte på att älta, men jag tror inte heller på att skuffa undan det man känner. Jag tog en stund idag och funderade på vad känslorna kom ifrån. Jag tror det handlar om att jag börjar inse hur stor jag var. Testade att lyfta en kollega häromdagen som jag vet väger runt 100 kg och det var helt brutalt tungt. Jag såg ett program idag där en person var riktigt stor och riktigt otränad, hon vägde bara 4 kg mer än vad jag gjorde, och hon såg precis så otränad ut som jag känt mig.

Kanske är det här perioden då jag måste reda ut varför jag lät det bli som det nu är och hur jag undviker att hamna där igen. Jag måste på något sätt acceptera och förlåta mig själv för den sits jag satt mig själv i.

Just nu vet jag dock inte hur.

Just nu gör det lite ont i hjärtat.

Just nu vet jag inte riktigt hur jag mår.

Jag hoppas att du som läser detta tar en minut åt att ge dig själv lite kärlek, lite varma tankar och några snälla ord. Jag ska försöka göra det också.

Sov gott.

Namaste.

//Jenny