En av insikterna är att min kropp klarar mer än vad jag tror. Den kommer inte lägga sig platt och protestera med smärta så fort jag gör något utöver det vanliga. Det var så förr, när fibromyalgin var högaktiv och jag mådde allmänt räv. Men så är det inte längre. Den fungerar helt normalt.
En annan insikt är att jag, åtminstone nu när jag är medveten om det, inte frossar lika tokigt som förr när jag väl väljer att frossa. Igår åt jag massor och landade ändå "bara" runt 2300 kcal. Det är lite mer än vad jag kan äta för att stå still i vikt. Räknar jag bort vad som förbrändes på den väldigt, väldigt raska promenaden så hamnar jag nog på ett mycket litet, men ändå, underskott.
Ser jag på vad jag ätit under mina frossardagar sen jag började gå ner i vikt så ser jag att även de minskar i "omfång", eller vad man ska kalla det. Kan jag cementera det på en bra nivå så har jag nog hittat ett riktigt vinnande koncept för att både fortsätta gå ner och hålla vikten sen.
Jag antar att även detta är ett tecken på att min kropp fungerar som den ska. Den vill inte ha lika mycket mat (och annat) på en gång utan den säger faktiskt ifrån - och min skalle har börjat lyssna!
Det känns som att jag börjar omvandla relationen jag har med min kropp. Och vet ni? Det är helt fantastiskt!
Nu ska jag duscha och umgås med familjen.
Namaste.
//Jenny
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar