Jag har lite strul med magen och kände mig helt orkeslös när jag gick ut. Jag gick de första 2,5-3 kilometrarna och hela tiden tänkte jag "Jag kommer aldrig orka springa idag". Men jag trotsade tankarna, kickade igång programmet och körde på. Som ni förstår så gick det! Det var på något konstigt sätt mindre jobbigt att springa än att gå. Hur kan det bli så?
Rundan jag gick ritade jag upp på en karta så att ni får se. Underlaget var till största delen grus eller stig vilket var skönt. Jag är inte riktigt kompis med asfalten än.
Jag gick medsols och gick faktiskt fel uppe i vänstra hörnet. Tanken var att jag skulle gå på andra sidan industriområdet, lite finare att gå längs älven, men jag kunde inte riktigt se kartan framför mig när jag skulle snirkla mig ner mot vattnet så jag valde en väg jag kunde. Förlorade inte mycket distans på det, bara några hundra meter, men det var där jag fick nästan all asfalt.
Ska ta samma runda senare i veckan men då ska jag se till att gå rätt, kanske gå motsols? Lär ändå ha motvind ute på slätten, det är alltid motvind där.
Ja, rundan i fråga:
Nu ska jag gå vidare med min plan (se föregående inlägg).
Namaste.
//Jenny
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar