Utan dessa ting...

... skulle det här projektet vara väldigt mycket svårare.

Vi börjar smått med en hushållsvåg. Jag utmanar er att måtta upp t.ex. 150 gram potatis med ögonmått. I dare you.

Ena katten, Dimma, sträcker sig efter min hand. Hon är gammal, lugn, trygg och jättego. Djur är något jag inte kan leva utan och genom att välja katter från katthem känns det dessutom som att man gör en riktigt god gärning. Dimma var hemlös länge innan hon blev infångad och till slut hamnade hos mig. Lite skeptisk mot främlingar men dundergo mot de hon tycker om. I höst har hon bott med mig och Isola (se nedan) i tre år.

Min yogamatta. Min älskade, älskade yogamatta. Block är också bra att ha, och ett yogaband, för ibland når man inte riktigt.

Mina skor förstås! New Balance 1064. Underbara.

Den andra katten, Isola. Ibland är hon väldigt söt...

... ibland mindre söt. Hon är dock alltid kelig, rolig, knasig och helt enkelt a hoot and a half! Även hon är en före detta hemlösing som bott hos mig i fem år nu. Ingen dag är den andra lik, men hon finns alltid där för att trösta när det känns tungt. Och både hon och Dimma hänger gärna med mig på yogamattan, på gott och ont.

Finns ju mycket mer som spelar in i mitt projekt. Viktklubben.se till exempel. Mina vänner (Håkan, Åsa, Linnea, Anna, Johan, Madelene och Petter bara för att nämna några). Min familj förstås.

Men viktigast är jag själv. För det är jag som gör det. Jag har verktyg och jag stöttar mig mot folk och fä, men det är jag som gör det. Vartenda steg, varenda förbränd kalori, varenda förändrad tankebana och varenda förändrad vana. Det är jag som gör det.

Jag är just nu inne i en fas då jag känner en sån enorm stolthet och beundran för mig själv. Jag måste dokumentera sånt för att kunna återvända till när det känns tungt. Jag måste veta att det finns där de dagar det känns som att jag inte klarar nånting.

Jag saknar bara en sak, egentligen, och det är att min mamma fått vara här och se det. Hon fick ständigt plocka upp bitarna från mig i min barn- och ungdom, både från det andra utsatte mig för och det jag utsatte mig själv för. Jag hoppas att hon sitter i sin himmel och tittar ner att allt faktiskt blivit bra nu.

Ja, det är bra nu. Bättre ska det bli dessutom.

Wow.

Namaste.

//Jenny